Idag regnar det i Hässleholm. Det gör visserligen ingenting eftersom Musicstage Crew har oerhört höga förväntningar på dagen. Det kommer att skrivas, fotas, bloggas och festivalas för fulla muggar. Nu sitter vi i pressområdet och förbereder oss inför dagens överraskningar.
 
Jag kan också passa på att berätta lite om gårdagen. Jag skrev om följande artister:
 
Pascal
Johnossi
Dinosaur Jr
Salut!machut
 
Men halvsåg ett flertal andra också, men tidsbristen är det ständiga problemet. Särskilt när det är så många bra artister på rad också. Jag har haft möjligheten att inspektera den nya campingen också. Det är en stor förbättring mot föregående år, men faktumet att den ligger så långt bort drar ned helhetsbetyget tyvärr. Att den är så stor och så långt borta får man känslan av att det inte är så mycket folk. Förr var det jämt köer in till området - nu är det inte det. Förr upplevdes det som stökigt men nu är det lugnt. Perfekt.

Siesta 2010 kommer att bli min artonde festival. Trots att jag spenderat så många dagar i tält och sett hundratals band och träffar tusentals festivalmänniskor så frågar jag mig alltid hur långt man kan ta peppen? Mina vänner runtomkring mig slutade gå på festival för länge sedan. De är för gamla säger de. Men hur gammal kan man vara för festival? Finns det någon övre gräns, en maximumålder? 
 
Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att känna mig för gammal. Möjligen kommer jag att känna mig till åldern kommen på årets festival. Misstolka mig rätt. Jag åldersdiskriminerar ingen. Däremot tror jag att Esau, 23 och Esau, 18 har olika prioriteringar under en festival. Nu åker jag enkom för bandens skull. Musiken är alltid viktig, men nu tror jag att den är extra viktig för att behålla någon slags legitimitet.
 
Med legitimitet menar jag att man får omvärldens godkännande. Det ses inte så lyckat om man som 23 åring inte går på festival för bandens skull utan bara för festandet. Inte helt lyckat. Däremot är det inget fel med det heller, nej absolut inte. Festival handlar mer om människorna som besöker den än musiken i sig. Att vara festivalmänniska är att anamma en livsstil. Som med många andra stilar så är hängivenheten som skiljer agnarna från vetet (obs, fri tolkning).
 
Kontentan är således att man aldrig kan vara för gammal, man kan däremot känna sig gammal. Jag tror däremot inte att när jag väl står där kommer råka ut för en åldersnoja. Nej, när jag väl står där i publikhavet och väntar troget på min favoritartist kommer jag göra det med ett leende på läpparna. Ty det är här, bland alla andra festivalrävar, som jag trivs bäst. Det är här jag hör hemma.
Esau Alcona 

Jag såg den där långa Broder Daniel-intervjun som Musikbyrån gjorde för ett par år. Den finns uppe på YouTube för er som är intresserade. Jag tänkte inte prata om vare sig intervjun eller Broder Daniel, jag tänkte däremot prata om fenomenet med att ha band för sig själv. Musiknördar världen över älskar att ha band för sig själva, som man för sitt inre höjer upp till omänskligt höga höjder. Många nördar på 90-talet hade just Broder Daniel och Kent som sådana guldkorn. Resten är som man säger historia. Under början av 00-talet hade jag Detektivbyrån och Shout Out Louds som sådana band. Men även The Radio Dept. och Suburban Kids With Biblical Names fanns där i min musiksamling.  
 
Jag är inte den typen av musiknörd som är tvungen att brodera ut sin hipsterpersonlighet genom att skriva och prata om band som ingen har hört talas om bara för att samla creddpoäng. Det är helt fel väg att gå om man vill få andra att förstå att ett specifikt band är bra. Att vara så bajsnödig (ursäkta franskan) att man väljer okända band bara för att ingen har hört dem och inte för att de är bra, ja då har man nog missuppfattat hela konceptet. Nu har jag det sagt. Trots detta så finns det alltid band som man har som sina egna. Sådana band som man har ett kluvet förhållande till. Å ena sidan vill man att folk ska lyssna och förstå det man själv förstår men å andra sidan vill man ha bandet för sig självt för att på något sätt bevara mystiken i att tycka om ett okänt band.
 
Jag har mina band. Jag väljer att behålla dem för mig själv ett tag till.
Vilka band har ni?
 
Esau Alcona 

Mitt förhållande till musik är något annorlunda om man jämför med den breda allmänhetens syn på musik. Jag går emot den ständiga kategoriseringen av musik. Jag kan inte för allt smör i Småland förstå varför en punkare inte kan tycka om indiepop, eller varför en som lyssnar på skäggrock inte kan lyssna på dödsmetal eller varför en hiphopare inte kan lyssna på träskfunk. Ja, ni förstår vad jag menar och ni har säkerligen råkat ur för det med. Att man jämnt och ständigt skall sättas in i fack och dömas därefter. Visst kan man applicera detta på andra områden än just musik, men det är i musiken som man verkligen kan urskilja nyanserna.
 
För att återgå till hur jag förhåller mig till musik så är det bästa att göra det med en liknelse. För mig är musiken ett stort vacker träd som växer ensam i min glänta. Där trivs det, där frodas trädet och med tiden så växer det sig stort och ståtligt. Varje gren representerar en musikgenre och därför blir en del grenar större och grövre än andra. På varje gren kan det växa ytterligare grenar och på varje gren växer det ut blad. Dessa blad på mitt musikträd representerar, föga förvånande, de olika band som finns därute. För varje konsert jag ser så lär jag mig något nytt. Jag lär mig hur mitt musikträd fungerar och jag uppskattar dess komplexa struktur.
 
Ett mål, eller snarare en bonus är att man kan ha förmånen att upptäcka nya skott, nya grenar eller nya blad. Men det man verkligen vill hitta är frukterna som växer på trädet. Stora, söta och saftiga frukter som representerar de band som inte bara är oerhört bra utan är så pass personliga och omvälvande att de uppnår en betydligt högre status. Vi alla har våra band som alltid kommer att betyda så oerhört mycket för oss oavsett om vi byter musikstil eller växer upp. Kent, Sigur Rós, Röyksopp, Kings of Convenience, The Radio Dept. – ja, ni förstår nog vad jag menar. Frukterna är få till antalet, men smaken sitter kvar längre än livslängden på dem.
 
Det är en fin tanke att mitt förhållande till musik är något organiskt, något levande som jag inte har hundraprocentig kontroll över. Jag kan bejaka trädet, få det att må bra men jag kan aldrig förmå mig att vare sig såga av grenar eller säga åt det att växa åt ett annat håll. När jag var yngre lyssnade jag mitt döv till hårdrock men nu i vuxen ålder lyssnar jag uteslutande på indiepop. Men bara för att jag gör det betyder det inte att hårdrocksgrenen är borta, nej den finns fortfarande kvar och framkallar nostalgitrippar. Jag vet inte på vilken gren jag kommer att sitta på om tio år, men om du vill hitta mig så kommer jag att sitta vid mitt musikträd och äta på en alldeles utsökt frukt.
 
Esau Alcona

Jag såg Amanada Jenssen igår och en tanke slog mig – hur har hon lyckats slå sig fri från Idol-bojorna? Ty för er som ännu inte har hänförts av denna Lundatjej är det hög tid att göra det och för er som fortfarande lever i föreställningen att hon är ännu en produkt av Idolfabrikens stora maskinieri, snälla tänk om. I Sverige finns det bara en annan artist som har lyckats med det Amanda har gjort, nämligen Robyn som gick från en tuggumipop-stjärna till att bli drottning av electro-pop. Amanda Jenssen övertygade Idol-juryn med låten ”That’s All Right, Mama” framförd i Elvis-tappning med raspig röst och akustisk gitarr, så långt från alla andra deltagarna man kunde komma. Hennes framförande av ”Suspicious Minds” kommer för alltid vara en svensk klassiker.

Men för att svara på frågan; hur lyckades hon skapa något eget? Svaret är lika enkelt som det är komplext. Hon har talangen, hon kan det där med låtskrivandet och hon har valt rätt samarbetspartners (Pär Wiksten sångare i The Wannadies). Hon vågar ta risker och göra musik som inte förväntas av henne. Särskilt inte med tanke på hur hon kom in i strålkastarljuset. Dessutom vårar hon sin image på ett ypperligt sätt. Hela 50-tals jazzutseendet går rätt igenom under hennes spelningar, från hennes eleganta kläder, till kompbandets oklanderliga utseende och till och med en röd neonskylt med texten Happyland inramat så att den lika gärna kunnat höra hemma i en rökig bar i New Orleans.

Kort sagt har Amanda Jenssen lyckats med bedriften att skapa ett nytt sound och därmed charmat en ny publik än den som skapades under Idol-cirkusen. Hon kommer till årets Siestafestival och jag kan direkt lova er en spelning som ni sent kommer att glömma.