En del av mitt jobb är att hålla koll på vad som sägs och skrivs om festivalen runt om på internet. Det består mest i att googla lite olika kombinationer av nyckelord och sen läsa allt från tidningsrecensioner till privatpersoners blogginlägg. Det är fantastiskt roligt och ofta dyker det upp någonting som vi tar till oss och diskuterar, era åsikter är ovärderliga i vårt arbete för att ständigt förbättra det som är mindre bra under festivalen.

Häromdagen hittade jag Kulturbloggen.com's rapporter från årets Siesta! och jag blev så otroligt varm i hjärtat. Skribenten har verkligen fångat det egentligen ogreppbara och förmedlar precis de där känslorna som sammanfattar en bra festival.

Det här stycket fick mina ögon att tåras, för det säger så mycket om all den kärlek vi alla känner när vi jobbar före, under och efter festivalen.

”Du har gått helt fel” förklarar en vänlig vakt när jag kommer till ingången. ”Du ska tillbaka dit du kom ifrån och så ännu längre”. Hon pekar med hela handen och skrattar lite åt mig (för jag ser väl ut som en som glömt att ta med sig vattenflaskan, vilket är helt korrekt). Jag virrar omkring tills jag märker att en stor långtradare skymmer sikten för skylten som leder till incheckningen. Till sist anländer jag till ett litet fint trähus där Tuva Nuvotnys storasyster – det måste det vara! – tittar ut genom ett fönster i hängselbyxor och delar ut armband åt volontärer, ambassadörer, pressfolk och andra lyckligt lottade. I den lummiga gläntan – och det plötsliga lugnet – spänner hon ett pressarmband runt min handled och hoppas att jag har en underbar festival. Leendet består av den villkorslösa kärlek som enbart består av ideella verksamheter. Jag blir alldeles ödmjuk, och tänker att hoppet är det sista som överger oss.

Alla rapporterna hittar ni här:
Dag 1
Dag 2
Dag 3

Hoppas att skribenten återkommer nästa år och skriver precis lika vackert och målande igen! Det är guld värt att få läsa..
 

Kusinerna Adam och Dawn i det danska bandet Fastpoholmen (sjunger på svenska dock) spelar en gungig skogsreaggie som flyttar ut mig på gräsmattan med en corona i ena näven och en snusdosa i den andra. Nåja, iallafall inombords. De poetiska texterna värmer när man går och sparkar i de skitiga snöresterna som envist dröjer sig kvar (det är mars nu, hallå?!)
Men ni vet att man kan få inre bilder när man lyssnar på något riktigt bra? Jag cyklar, och det är sommar och löven på träden är sjukt gröna och jag ska bada eller något sådant man gör på sommaren. På himlen är det glada moln, och ja, i mitt huvud är allt tecknat. Så glad blir man!
Så, kolla upp det här bandet och gör det nu. Jag tror sommaren kommer mycket fortare om man sätter fart.

Känslan när man vaknar på morgonen inför en dag med bandsläpp går närmast bara att jämföra med det man kände när det fortfarande var roligt att fylla år. (Ok, jag tycker fortfarande att det är roligt att fylla år! Men tydligen försvinner det när man fyllt trettio så jag ska njuta i två år till ;) Alternativt upplever man samma grej som när man anordnar ett överraskningskalas för en vän. Nervositeten, upphetsningen och en smula panik över att få allting perfekt.

Det är kärlek detta jobbet, jag tror inte riktigt att folk ens kan börja att förstå hur vi brinner för den här festivalen. ÅH, jag är lycklig idag. Bandsläpp liksom!

(Fast snö liksom? Kom igen SOLEN!)

Kom på att det eventuellt kan vara bra att presentera sig, så alla som läser vet hur jag ser ut och vem jag är och så där.

Jag är 28 år och praktikant på Markan. Jag kommer att jobba i caféet och jag kommer att skriva i den här bloggen. Bland annat. Jag har fyra katter och ett barn, snygg frisyr och skitstora glasögon. Ser du mig på stan kan du ropa HEJ!