Kanske är vi partiska men det är något speciellt med sång på skånska, fast framförallt är det nog något speciellt med hela Jonathan Johansson. Hans musik skulle så lätt kunna bli pretentiös i all sin allvarsamma storhet men istället finns det så mycket själ, hjärta och ärlig smärta att det aldrig känns dekadent eller blasé.

Jonathan Johansson flörtar med 80-talet i sina täta ljudlandskap samtidigt som mörkret i låtarna andas 10-tal och därför känns det lika modernt som välbekant och tröstande. Detta är pop, utan all ytlig glättighet, detta är musik som bygger bo både i magar och under hud.